shlinny

Mitt liv har varit mer eller mindre kaotiskt under de senaste tre åren. Jag trodde botten var nådd sen länge, Jag har fått inse hur mkt smärta en människa verkligen är kapabel att utstå. Som toppen på berget som den sänkande vågen så kommer beskedet att min mamma har bröstcancer. Det värsta tänkbara det oförståbara står som dagens sanning framför ögonen. Att vilja, orka, kunna förså? - omöjligt!

Frågan som har tickat i huvudet i tre veckor. Som gjort det omöjligt att sova, att koncentrera sig, att genomföra de mest vardagliga saker - Ska cancern också ha spridit sig till lymfkörteln? - Vilket i sin tur skulle innebära att cancern härjade fritt i hela kroppen och skulle bli oerhört smärtsam och svårbehandlad!. Vi fick svaret på den frågan idag. Jag är inte typen som gråter utan anledning och jag har aldrig tidiagre i mitt liv gråtigt av lycka. Tyckt att det är blödigt. Men idag gjorde jag det. För svaret var att cancern inte spridigt sig. Jag är så himla glad, sjuukt obeskrivligt. Kanske är detta vändpunkten? I så fall kommer den inte en sekund för tidigt för jag vet i fan om jag hade pallat ett nedslag till.
Det blir bättre sa mamma. Någon gång vänder det sa gammelmormor. Kanske nu?
Jag hoppas det!

2008? - Kanske blir det bästa på länge? Det kanske vänder nu? Det började ju bra iaf .


//