shlinny

Jag vet att det länge sen jag kom med ett inlägg, men jag vill mig också minnas att jag faktiskt gav en förvarning i föregående inlägg om att ingen uppdatering skulle komma förräns nästa nång jag hade något av värde att delge er.  Det har jag inte nu heller men jessica, som uppenbarligen håller hoppety uppe och besöker denna dödens blogg fick tycka till och sa att det nu var dags för ett inlägg så här mina vänner kommer ett, förmodligen helt utan värde eller visdomsord, men förhoppningsvis kan det förnöja några ensamma halvknäppa själar.

Jag har nu i två veckors tid varit sugen på kexchoklad, jag vet inte varför men har ett närmast konstant sug efter just denna lilla gobit! Det finns egentligen ingenting problematiskt med denna situation, produkten i fråga är förhållandevis billig och finns i nästan alla food-stores, kiosker o liknande. Dock har jag i tristessen som arbetslös lyckats formulera en problematik över denna situation. Jag lider av något som jag tror att ni också har upplevt, fast troligtvis i mer värdefulla situationer än kexchoklad, men iaf. Jag har en extremt olustig känsla över att åka och köpa denna choklad. Känslan liknar den som beskrivs i filmen glasblåsarns barn, om ngn nu sett den. Känslan av att ha önskat sig något och när man får det så försvinner lyckan, att lyckan eller tillfredställelsen sitter i önskan och inte i upplevelsen. Skulle kunna liknas med att längta till ett speciellt tillfälle väldigt länge och sen inse att längtan gav mer än tillfället. Det är precis denna känsla som stoppar mig från att sträcka mig efter kexchokladen när jag går förbi hyllan i butiken , känslan förmedlar en rädsla över att jag ska känna besvikelse istället för ökad tillfredställelse när jag låter chokladen smälta i munnen och rädslan över att detta sug ska förvinna. Därför har jag nu efter två hela veckors absurt kexchokladsug fortfarande inte lagt mer än mina ögon på denna gula lilla skatt. För att jag vill ha min önskan kvar, jag vill längta och jag finner uppenbarligen så stark tillfredställelse i längtan att jag blivit så rädd att förlora den att jag inte ens vågar ta ett litet bett.

Så där har ni det! Arbetslösheten i ord! En lagom kort fomulering om vad arbetslösheten kan göra med en annars hyvsat intelektuell human beeing.

Nu återstår bara en fråga: Kommer jessica även fortsättningsvis att uppmuntra mig till bloggande?

// girl in big need of adventures that brings bigger perspectives in life than kexchoklad