shlinny

Kan det snälla bli vår snart? Det värsta är ju inte att det inte är gröngräs och 10 plusgrader, det värsta är ju att det är 70 cm snö på taken och svinkallt, inte minsta tecken på att våren ens har börjat fundera på att knacka på dörren. Det är ju istid för fan! 

Jag sitter här hemma i mitt rum på 20 kvadrat som jag delar tillsammans med alla mina par skor och jag provar klackar efter klackar och inser att jag nästan har glömt bort den fantastiska känslan som infinner sig när man får sätta på sig av ett par med perfekt passform. Det säger "klick" när man tar på sig dem så sitter dem som en smäck, som om det inte var en accesoar utan mer som en kroppsdel. Man lyser upp, plötlisgt känns allt så mycket lättare, snön och kylan därute känns så avlägsen och man fantiserar sig bort till varma sommarkvällar, man vet exakt vilken klänning och vilka skor som passar just den kvällen. Sen plötsligt när man är som längst bort i denna ljuva dagdröm om värme och lycka så smäller det till något fruktansvärst, det låter som balkongen ska trilla ner, jag tittar ut och och ser att balkongen har fått tillökning i form av ytterligare 50 cm snö som trillat ner från taket. Då är allt som bortblåst, det vackra så närvarande drömmen om gyllenbrun solbränna, fräknar, fantastiskt långa snygga ben, sommarklänningar och 12 cm klackar känns mer avlägsen än någonsin och jag känner mig mest dum över att sitta i mjukisbyxor ensam hemma med alla mina skor runt om mig.

Det finns två sett att tolka detta:
1. Jag behöver vård
2. Det behöver verkligen bli vår snart

Jag tänker gå på nr 2. Alla vinterdepressioner yttrar sig inte på samma sätt.

/ Linn