shlinny

Jag skrattade lite tyst åt mig själv idag när jag konstaterade att det tar mig ungefär 5 minuter från det att jag sätter mig vid datorn tills dess att jag hunnit kolla mailen, alla möjliga communitysajter som jag råkar vara medlem på, loggat in ( och ut ) från msn, läst mina lätträknade 3 år gamla kommentarer på bloggen ( i hopp om att ha fått några nya , men nej!, jag måste ha 0 bloggläsare) och gå ifrån datan igen. Detta alltså på ca fem minuter, Ni kan ju själva räkna ut hur mkt av mitt sociala liv som sker över internet.
Jag vet inte om jag ska tolka denna drastiska minskning av datoranvändande som något positivt eller negativt. Det finns ju två möjliga förklaringar:

1. Jag har genomgått någon slags förändring och tagit ett kliv in i den mer realistiska vuxenvärlden, sumpat datorerna och litar numera till fullo på min sociala kompetens irl. ( Detta alternativ vill jag själv tro på )

2. Jag har inte fått några mail, meddelanden eller kommenatarer och det finns därför inte så mkt att läsa vilket leder till att hela kalaset är över på sisådär 5 minuter ( detta förslag vägrar jag att tro på , för guds skull jag har ju 2 olästa epostmeddelanden från dagensväder.se, det ni;) )

När man väl som jag kommit fram till att alternativ 1 är det mest rimliga så blir google.se det självklara alternativet. Ord som just nu googlas extra mycket är "Piloteducation" och "study abroad" För det är det jag vill nu! Jag letar och letar och det finns massa att välja på.
Det hela skulle kunna jämföras med att få 10 sekunder på sig att välja 1 klädesplagg som man måste gå i de närmsta 10 åren,
Fast istället nu så har du 52 100 000 träffar och 10 månader att göra ett val som som bestämmer vad du kommer att spendera de tio kommande åren i ditt liv åt.  - En ekvation som är helt totalt jävla omöjlig att lösa.

Man brukar säga att folk är rädda för förändringar, speciellt small-town-people. Men jag hävdar starkt att jag inte tillhör dem. Så varför är detta beslut så fruktansvärt svårt?, För första gången känns det som om livet är så jäkla kort. Att jag verkligen måste bestämma mig nu. Att det är nu resan börjar och om jag inte kliver på tåget så får jag åka buss istället, Och jag hatar bussar!
Kanske så är det för att jag är så väldigt rädd att bli kvar här, för det är jag, det är det sista jag vill!
Eller kanske så är det för att jag så gärna vill åka tåg. För att jag innerst inne vet att det är detta jag vill, mer än jag vill något annat i hela världen. Och för att jag vill vara en sådan som följer sina drömmar och förverkligar dem. Kanske är det svårt för att det är ett gigantiskt beslut som alltid kommer att vara minst lika svårt som nu.

Hur eller hur så är det så jäkla svårt, 10 månader in my ass, jag skulle behöva 10 år för ett beslut som detta, men då skulle jag aldrig komma till beslut så det är nu besluten ska fattas det är nu det är tid för förändring!

//

Yesyesyes. I 10 år har jag haft det där nedrans synfelet. Synfelet som skulle kunnat stoppa alla linns planer om att bli pilot.
Som ett nervvrak slog jag mig ner i optikerns besöksstol klockan 09.00 i morse för att få svar på min fråga.
kan jag bli pilot eller inte?

Det visade sig mot min förmodan att jag inte hade ett enda brytningsfel, nästan inget översynt alls och jättebra synskärpa.!
Det måste ju vara ett mirakel!
Jag gick igenom testet!
Jag e så jävla glad, samtidigt som att jag inte riktigt kan fatta att det är sant.
Nu e ett delmål avklarat, ett av dem viktigtaste, ett jag inte kunde påverka, men det är många kvar, många många. Men nu är jag laddad, jag är så jävla motiverad.
Yippie! Jag älskar medgångar!